I efterskott. Jag saknar dig som tusan. Idag ska jag boka min hemresa, ska bli så underbart att få komma hem ett par veckor. Saknar mina kompisar och familjen där hemma.
För er som undrar går praktiken väldigt bra! I torsdags fick jag i uppdrag att bege mig till ett av Dubais största shoppingcentrum, som är vår kund, för att gå i butiker, fota och uppdatera deras Twitter. Drömjobb!
I Sverige ser jag mig som en relativt framåt person. Som inte är rädd för att prata med människor och ta för mig. I Dubai måste du vara så för att överleva. Jante existerar inte. Att vänta på att någon annan ska ta kontakt med dig fungerar inte. Jag har alltid levt efter devisen att om någon vill mig något så kommer den höra av sig, i alla slags sammanhang. Det fungerar definitivt inte här. Här lever alla som om varje dag vore den sista, vill du ha kontakt med någon? Visa det, med alla möjliga medel.
Ni vet när man var yngre, var (obesvarat) förälskad och verkligen ville prata med personen. Oftast hade man fått i sig en eller två öl för mycket. Då ringde man först ett par gånger, sedan skrev man på playahead, sen lunarstorm, sen skickade man sms.. Om personen fortfarande inte svarade så kunde man ju alltid ringa hem och förnedra sig ytterligare genom att fråga personens syskon eller mamma var personen befann sig.
Detta scenario är vardag i Dubai. Folk ger sig inte. Ger du ut ditt nummer eller kontaktuppgifter till någon som du inte vill prata med får du bittert ångra det senare. Svarar du inte på telefonsamtal så är det vanligt att bli terroriserad på WhatsApp, Facebook och Instagram. Senast den här veckan var det en kille jag gett mitt nummer till som var riktigt desperat. Han bad om att få bjuda ut mig på middag och jag avböjde artigt. Då frågade han Men din kompis då? tror du hon vill gå ut på middag med mig?. Det var en ny taktik som jag inte upplevt tidigare.
Hoppas ni alla njuter av er långhelg där hemma.