Visa run

I eftermiddag ska jag och mamma göra en så kallad Visa Run till Doha, Qatar. Om man inte har arbetsvisa får man nämligen inte stanna i Dubai mer än 40 dagar i rad. Självklart finns det många andra sätt att få visa än från ett jobb. Om man är gift till exempel. Jag hade kunnat gå på mammas visa, om hon varit gift med pappa. Om jag ska gå på mammas visa måste vi bevisa att dom var gifta när jag föddes. Känns ju lite 50-tal…

Det roliga är att dom har liksom gjort en business här i Dubai av allas visa-run. De flesta åker till den närmsta gränsen, mot Oman. Där betalar man några hundra spänn, får en stämpel i passet och vänder tillbaka.

Passpoliserna här i Dubai är också en historia för sig. Första gången jag åkte till Dubai och såg passkontrollen blev jag alldeles skakig. Där sitter männen i sina dishdash och ser superseriösa ut. Frågar var man ska bo, hur länge man ska stannar, vad syftet med ens resa är. Och sen helt plötsligt “Can I have your email adress? Send you pictures of my Dubai and Inshallah take you out for dinner”. Eller min favorit, när jag halvvaken, klockan 5 på morgonen skulle gå igenom kontrollen ut ur Dubai och passpolisen stirrar på mitt passfoto, sen på mig och säger “This is not you in the picture”. Jag stelnar till och klämmer fram ett “Yes it IS me” varpå han svarar “No, this is a photo model”

Så ni som kommer och hälsar på mig, var inte rädda för passpolisen! När Hanna kom hit fick hon beröm för sin nya frisyr, han tyckte att hon passade mycket bättre i sin kortklippta frisyr, än det långa hår hon hade i sitt pass. Vilken himla tur va!

 

 

 

Nya tider

För de flesta blir livet inte riktigt alltid som de tänkt sig. För mig blir det aldrig det. Jag är liksom van vid att saker aldrig går som planerat. Eller som mamma brukar säga; “vinden hinner ju vända tusen gånger med dig”. På både gott och ont.

Jag började ju min resa som marknadsansvarig på ett tandläkarlabb. Snabbt insåg jag att det inte riktigt var min grej (av många anledningar) och att tänder är ganska tråkigt. En dag tar liksom alternativen för hur man kan beskriva en skalfasad slut. Eftersom jag har den fantastiska möjligheten att faktiskt göra något åt saken och testa någonting annat så sa jag upp mig. Tack och hej leverpastej! Kändes så jävla bra. Några dagar i himlen (vid poolen) följde, som nybliven arbetsbefriad. Livet var gott. Därefter infann sig ångesten. Ångesten som alla arbetslösa någon gång känt tror jag. Vad fan gör jag nu? Tänk om det inte löser sig?

Men tack och lov löste det sig ganska fort. Jag sökte några praktikplatser på bra mediebyråer. För det är ju faktiskt där jag vill jobba sen. Fick de jag sökte och var till och med tvungen att välja. Så nu sitter jag här, på en grym mediebyrå med kul människor och en basketkorg ovanför skrivbordet. Igår fick jag mitt första uppdrag, skriva tre Facebookuppdateringar för ett av Dubais största shoppingcentrum. En för ett sminkmärke, en för en restaurang och en för GLASS!

Än så länge är jag bara inne på dag tre och som jag skrev tidigare, allt kan hända! Låt oss bara hoppas att det är bra saker denna gång.

Lunchrummet på min praktikplats! 

att köra bil i Dubai

En sak jag snabbt insåg att jag var tvungen att göra i Dubai var att skaffa mig en bil. Taxi är superbilligt men otroligt tidskrävande och att det luktar gammal ost inuti bilen är snarare regel än undantag. Jag beställde den billigaste möjliga bilen och som vanligt hade jag superflyt och fick en modell större till samma pris, som dessutom inte haft någon tidigare ägare, yay! Jag älskar min Toyota Yaris.

Att köra i Dubai är en annan femma. Folk är tokiga. Varenda människa kör som om de hade en höggravid fru med en halv unge utklämd mellan benen på väg till sjukhuset. För ja, tyvärr, det är oftast männen som kör.

I Sverige är det många regler som man inte ens lär sig i körskolan, utan som man kan tycka tillhör vanligt vett. Men inte i Dubai. Här kör man efter följande deviser;

• Sväng först och blinka sen. Alternativt blinka höger och sväng vänster. Eller min favorit, blinka efter att du har svängt!
• Stanna inte vid STOP skylt. Kör ut fort som fan vid utfart innan du hinner se om någon kommer fort bakom dig på huvudleden.
• Fick du inte igång bilen imorse? Ta cykeln, går utmärkt även på sju-filig motorväg!
• Stanna absolut inte vid övergångsställe om någon vill gå över. Bilarna bakom dig kan tro att du är tokig.
• Missade du en avfart? Då är det bara att backa. Gärna även på motorväg.
• Bry dig inte om heldragna linjer, de är till för att korsas.
• Medan du väntar på att ta någons parkeringsplats, blockera gärna den personen med din egen bil.
• För att säkerställa att inte parkeringsplatser blir överfulla, ställa gärna din bil mittemellan två platser.
• Hade du inte tid att svara på mail, sminka dig, eller ringa alla dina kompisar hemma? Gör det i bilen!
• Barnstolar är överskattat. Kör med barnen i knät, då kan dom hjälpa dig styra ratten.

 

 

 

Att träna i Dubai

Precis som i Sverige finns det gymkedjor här i Dubai. En av de största och mest populära är Fitness First. Eftersom jag efter många tappra försök insåg att jag aldrig kommer bli en person som självmant går ner till gymmet i huset där jag bor (fast det bjuder på havsutsikt och löpbanden är utrustade med fläktar) så registrerade jag mig på Fitness First.

Måste säga att mina, än så länge begränsade erfarenheter har varit över förväntan. I Stockholm kunde jag känna lite ågren över att släpa mig ner till SATS Odenplan eller ännu värre SATS Spårvagnshallarna, utan smink och med fett hår. Folk är ju så snygga! Och risken att springa in i någon man inte vill träffa med zombieögon och håret på sniskan, var stor.

Nej, tacka vet jag Fitness First i Batutta mall. Snabbt insåg jag att inga snygga människor går på passen. Passen är till för lata människor utan karaktär som behöver en spark i röven. De snygga människorna hänger i gymmet, som man inte ens behöver passera på väg in till gruppträningssalen (hurra!). Häromveckan skulle jag gå på ett Kickboxpass men blev varse att det varit schemaändring dagen innan så jag slutade på ett Zumba pass. Det var jag och 15 stycken hemmafruar som ville bli av med sina mammakilon efter för många tikka masalas och baklavas med andra mammalediga. Problemet är bara att de är inte riktigt vana vid det här att man måste göra av med mer än man stoppar i sig för att gå ner i vikt. Man måste bli svettig.

Framför mig hade jag en indisk kvinna som lyckats hitta de fulaste träningsbyxorna jag någonsin sett. Bruna, glansiga och med pressveck. Inte optimala för salsa. Bakom mig var en kvinna med full sminkning och en skogaholmsmacka för mycket runt midjan. Efter tio minuter gick hon fram till instruktören och klagade på att det var för jobbigt och att hon borde sänka tempot. Instruktören sa att det kanske underlättar om hon tog av sig sin fleecetröja. Då blev kvinnan sur och lämnade salen. Så kan det gå!

Att träna ska vara roligt och denna vecka överväger jag att testa Bellydancing. Återkommer med uppdatering om hur detta går!

 

 

 

 

 

Livet i sandlådan

Dubai är som en kladdkaka. Det finns massor av olika människor i olika färger och former, likt ingredienser, som blandas samman och efter en tid i värmen resulterar i en homogen massa (jag skulle nog vara bakpulvret eftersom jag sväller i värmen). Något utrymme för att sticka ut eller köra på “sin egen grej” existerar inte.

Andra världsmetropoler, som London och New York, skulle jag snarare beskriva som ett julbord, eller kanske afternoon tea med tre våningsfat fyllda med olika bakverk. Någon är söt, en annan lite sur, någon är smaklös och någon har lite mer sting i sig. Allt uppskattas! Det är det som är det fina, det finns någonting för alla och man får, oftast, vara som man vill. Oavsett om man är en svårsmält Janssons frestelse eller en glansig sillbit.

Efter fyra månader i Dubai är det lätt att ibland känna sig lite tokig. Bli galen på den välpolerade och fina ytan. Som igår när jag var på en nattklubb, hamnade vid ett drinkbord, där alla andra tjejer bara stod och stirrade. Som välpolerade dockor. Jag kunde liksom inte låta bli att bara peta på en av tjejerna och säga “loosen up a little”. Detta uppskattades inte utan hon svarade med att ge mig en mördande blick. Och återigen ställa sig i ledet med de andra tjejerna och se sur ut.

Men ibland så får man bara acceptera läget. Och köra på sin grej. För mig är det kanske att ta av mig skorna, ställa mig i soffan och dansa till Lykke Li, men för någon annan är det att stå och stirra. Vid närmare eftertanke kom jag på att det är ju inget bakpulver i en kladdkaka. Men ibland är det precis det som är viktigt för att växa som människa. Att vara någonstans där man känner att man inte alltid passar in. Eller kanske inte ens vill passa in. Och det är trots allt därför jag är här, jag vill utsätta mig för prövningar, nya miljöer och känna att livet är en riktig jävla kamp ibland. För då är det så jävla underbart bra sen, när allt är bra!

Hoppas ni vill följa mig här i min Dubai blogg, som garanterat kommer ge er uppdateringar på både upp och nergångar.